Vem kom bortom? mamman till Don Giuseppe Tomaselli

I sitt häfte «Våra döda – Allas hem» skriver säljaren Don Giuseppe Tomaselli följande: «Den 3 februari 1944 dog en gammal dam, nära åttio. Hon var min mamma. Jag kunde betrakta hans lik i kyrkogårdskapellet, innan begravningen. Som präst tänkte jag då: Du, o kvinna, så länge jag kan döma, har du aldrig på allvar brutit mot ett enda Guds bud! Och jag tänkte tillbaka på hans liv.
I verkligheten var min mamma väldigt exemplarisk och jag är till stor del skyldig henne mitt prästkallelse. Varje dag gick han till mässan, även på sin ålderdom, med sin barns krona. Nattvarden var dagligen. Han försummade aldrig rosenkransen. Välgörenhet, till den grad att man tappar ett öga när man utför en utsökt välgörenhetshandling mot en fattig kvinna. Anpassad efter Guds vilja, så mycket att jag frågade mig själv när min far låg död i huset: Vad kan jag säga till Jesus i dessa stunder för att behaga honom? — Upprepa: Herre, ske din vilja — På sin dödsbädd mottog han de sista sakramenten med levande tro. Några timmar innan han dog och led för mycket, upprepade han: O Jesus, jag skulle vilja be dig att minska mitt lidande! Men jag vill inte motsätta mig dina önskemål; gör din vilja!... – Så dog kvinnan som förde mig till världen. Utifrån konceptet om gudomlig rättvisa, utan att bry mig om det beröm som bekanta och prästerna själva kan ge, intensifierade jag rösterna. Stort antal heliga mässor, riklig välgörenhet och, var jag än predikade, uppmanade jag de troende att erbjuda nattvard, böner och goda gärningar i rösträtten. Gud lät modern visa sig. Min mamma hade varit död i två och ett halvt år, plötsligt dök hon upp i rummet, i mänsklig gestalt. Det var väldigt tråkigt.
— Du lämnade mig i skärselden!... —
— Har du varit i skärselden hittills? —
— Och jag är fortfarande där!... Min själ är omgiven av mörker och jag kan inte se Ljuset, som är Gud... Jag är på tröskeln till Paradiset, nära evig glädje, och jag värker av begäret att gå in i den; men jag kan inte! Hur många gånger har jag sagt: Om mina barn kände till min fruktansvärda plåga, ack!, hur skulle de komma till min hjälp!...
— Och varför kom du inte och meddelade oss först? —
– Det stod inte i min makt. —
— Har du inte sett Herren än? —
— Så fort jag dog såg jag Gud, men inte i allt hans ljus. —
—Vad kan vi göra för att befria dig omedelbart? —
— Jag behöver bara en mässa. Gud lät mig komma och be om det. —
— Så fort du går in i Paradiset, kom tillbaka hit för att rapportera det! —
— Om Herren tillåter det!... Vilket ljus... vilken prakt!... —
när jag sa detta försvann visionen. Två mässor firades och efter en dag dök hon upp igen och sa: Jag har kommit in i paradiset! —.