Oförklarad läkning av Silvia Busi i Medjugorje

Jag heter Silvia, jag är 21 år och kommer från Padua. Den 4 oktober 2004, vid 16 års ålder, befann jag mig inom några dagar inte kunna gå längre och tvingades stanna i rullstol. Alla resultat från de kliniska testerna var negativa, men ingen visste när och om jag skulle börja gå igen. Jag är ett enda barn, jag hade ett normalt liv, ingen förväntade sig att behöva gå igenom så hårda och smärtsamma stunder. Mina föräldrar har alltid bett och bad om vår fru så att hon inte skulle lämna oss ensamma i denna smärtsamma rättegång. Under de följande månaderna blev jag emellertid värre, jag tappade vikt och epileptikliknande anfall började. I januari kontaktade min mamma en präst som följde en böngrupp som var mycket hängiven till Vår fru, och var och en av oss åkte till radbandet, mässan och tillbedjan varje fredag. En kväll strax före påsk, när tjänsten var över, närmade sig en dam och satte en medalje av Our Lady i mina händer och berättade att hon hade blivit välsignad under uppträdandet i Medjugorje, hon hade bara en, men i det ögonblicket trodde hon att jag behövde henne mest. Jag tog den och så snart jag kom hem satte jag den runt halsen. Efter semestern ringde jag till skolans rektor och jag hade programmen i klassen som jag gick på, den tredje vetenskapliga gymnasiet och i månaderna april och maj studerade jag. Under tiden, i maj, började mina föräldrar ta mig till radbandet och den heliga mässan varje dag. Till att börja med kände jag det som en skyldighet, men sedan började jag vilja gå också för när jag var där och jag bad fann jag lite tröst i den spänning som orsakades av det faktum att jag inte kunde göra saker som mina andra kamrater.

Under första halvan av juni tog jag tentor i skolan, jag passerade dem och på måndag 20 juni när fysiaterna berättade att hon var tvungen att följa sin mamma till Medjugorje, frågade jag henne instinktivt om hon kunde ta mig med sig! Hon svarade att hon skulle fråga och efter tre dagar var jag redan på bussen till Medjugorje med min far! Jag kom på morgonen fredag ​​24 juni 2005; under dagen följde vi alla tjänster och vi hade mötet med visionären Ivan, samma som senare skulle ha dykt upp på Mount Podbrodo. På kvällen när jag fick frågan om jag också ville gå till berget, vägrade jag att förklara att rullstolen på ett berg inte kan gå upp och jag ville inte störa de andra pilgrimerna. De sa till mig att det inte fanns några problem och att de skulle ta svängar, så vi lämnade rullstolen vid foten av berget och plockade upp mig för att ta mig till toppen. Det var fullt av människor, men vi lyckades komma igenom.

När de kom nära statyn av Madonnan fick de mig att sitta och jag började be. Jag minns att jag inte bad för mig, jag bad aldrig om nåd att kunna gå eftersom det verkade omöjligt för mig. Jag bad för andra, för människor som hade ont då. Jag minns att de två timmarna med bön flög bort; bön som jag verkligen gjorde med mitt hjärta. Strax före uppenbarelsen sa min gruppledare som satt bredvid mig att jag skulle fråga allt jag ville till vår fru, hon skulle gå ner från himlen till jorden, hon skulle vara där, framför oss och skulle lyssna på alla lika. Jag bad då att ha styrka att ta emot rullstolen, jag var 17 år och en framtid i rullstol har alltid skrämt mig mycket. Före klockan 22.00 var det tio minuters tystnad, och medan jag bad blev jag lockad av ett ljus som jag såg till vänster. Det var ett vackert, vilsamt, svagt ljus; till skillnad från blixtar och facklor som gick på och av kontinuerligt. Runt mig fanns det många andra människor, men i dessa ögonblick var det mörkt, det fanns bara det ljuset, som nästan skrämde mig och mer än en gång tog jag bort ögonen, men sedan ur ögonets ögonvinkel var det oundvikligt ser. Efter uppenbarelsen för den visionära Ivan försvann ljuset. Efter översättningen av meddelandet om vår dam till italienska tog två personer från min grupp mig för att föra mig ner och jag föll bakåt, som om jag gått ut. Jag föll och slog mitt huvud, nacken och ryggen på dessa stenar och jag gjorde inte den minsta repan. Jag minns att det var som om jag hade varit på en mjuk, mysig madrass, inte på de hårda och kantiga stenarna. Jag hörde en väldigt söt röst som lugnade mig, lugnade mig som att krama mig. Omedelbart började de kasta mig vatten och de sa till mig att människor och vissa läkare slutade försöka känna min puls och andetag, men ingenting, det fanns inga tecken på liv. Efter fem till tio minuter öppnade jag ögonen, jag såg min far gråta, men för första gången på nio månader kände jag mina ben och så brast i tårar sade jag skakande: "Jag är helad, jag går!" Jag stod upp som om det var det mest naturliga; genast hjälpte de mig att gå nerför berget eftersom jag var väldigt upprörd och de fruktade att jag skulle bli skadad, men när jag kom till foten av Podbrodo när de närmade sig rullstolen vägrade jag det och från det ögonblicket började jag gå. Klockan 9 nästa morgon klättrade jag på Krizevac ensam med benen.

De första dagarna jag gick fick jag benmusklerna försvagade och försvunna av förlamning, men jag var inte rädd för att falla eftersom jag kände stöd av osynliga trådar bakom mig. Jag hade inte gått till Medugorje i rullstol och tänkte att jag kunde gå tillbaka med benen. Det var första gången jag åkte dit, det var vackert inte bara för den nåd jag fick, utan för atmosfären av lugn, lugn, lugn och stor glädje som du andas där. Till att börja med gjorde jag aldrig vittnesmål eftersom jag var mycket blygare än nu och då hade jag många epileptikliknande anfall under dagen, så mycket att jag i september 2005 inte hade kunnat återuppta på den fjärde gymnasiet. I slutet av februari 2006 hade fader Ljubo kommit för att hålla ett bönmöte i Piossasco (TO) och de hade bett mig att gå och vittna. Jag tvekade lite, men till slut gick jag; Jag vittnade och bad till S. Rosario. Innan jag åkte, välsignade far Ljubo mig och bad några ögonblick över mig; inom några dagar försvann alla kriser helt. Mitt liv har nu förändrats och inte bara för att jag är läkt. För mig har den största nåden varit att upptäcka tron ​​och veta hur mycket kärlek Jesus och vår fru har för var och en av oss. Med konverteringen är det som om Gud hade tänt en eld inom mig som ständigt måste näras med bön och eukaristin. En del vind kommer då att blåsa oss men om den är väl matad kommer denna eld inte att slockna ut och jag tackar Gud oändligt för denna enorma gåva! Nu i min familj varje problem vi står inför med styrkan i rosenkransen att vi ber alla tre tillsammans varje dag. Hemma är vi mer lugn, lyckliga eftersom vi vet att allt är i enlighet med Guds vilja, av vilka vi har fullt förtroende och vi är oerhört glada att han och vår fru guider oss. Med detta vittnesmål vill jag tacka och berömma vår fru och Jesus också för den andliga omvändelse som har ägt rum i min familj och för känslan av fred och glädje som de ger oss. Jag hoppas uppriktigt att var och en av er känner kärleken till vår dam och Jesus för det är för mig det vackraste och viktigaste i livet.