Vilket humör är vår fru i? Vicka från Medjugorje berättar

Janko: Vicka, det finns en sak som är väldigt enkel för dig, men inte för oss: att förstå Vår Frus stämning under uppenbarelserna. Kan du berätta något?
Vicka: Du överraskade mig och jag vet inte hur jag ska förklara det för dig. Men Vår Fru är alltid på gott humör!
Janko: Alltid på samma sätt?
Vicka: Inte alltid. När det gäller det verkar jag ha nämnt något för dig redan.
Janko: Kanske det, men låt oss prata om det ändå.
Vicka: Nåväl, Vår Fru är särskilt glad vid vissa högtider.
Janko: Det verkar inte så enkelt och tydligt för mig.
Vicka: Vad till exempel?
Janko: Till exempel är det inte klart för mig varför Vår Frus humör är ganska ovanligt på en av hennes största fester.
Vicka: Vilken fest?
Janko: Jag tänker på den obefläckade avlelsens högtid.
Vicka: Vad är det egentligen du syftar på?
Janko: Ja, du själv berättade en gång för mig något som jag också läste i din anteckningsbok: Vår Fru, redan på den obefläckade avlelsens första högtid (1981), var mindre glad under uppenbarelsen än du förväntade dig; genast, så snart hon visade sig där, började hon be om syndernas förlåtelse. Du berättade också för mig att det fanns ett visst mörker under hennes fötter och att Vår Fru var upphängd i luften, som om hon befann sig ovanför ett mörkt moln av aska. När du frågade henne något svarade hon ingenting, utan fortsatte bara att be. Du skrev också att det var först när du gick som han log lite mot dig, men inte med de andra gångernas munterhet.
Vicka: Det stämmer. Du hittade det skrivet precis för att det var precis så. Jag kan inte göra något åt ​​det...
Janko: Du skrev i din anteckningsbok att även dagen efter och två dagar efter att Vår Fru talade till dig om synder.
Vicka: Vi kan inte låta bli, det är saker som angår henne.
Janko: Det är sant, men det är lite konstigt att Vår Fru kopplade ihop det här talet med ett av hennes största firanden.
Vicka: Jag vet verkligen inte vad jag ska säga till dig.
Janko: Inte jag heller. Jag tror att han gjorde det för att vi skulle förstå hur synder, med sin fulhet, går emot denna högtid.
Vicka: Kanske.
Janko: Jag lägger till det här också. Förra året [1982], precis i samband med denna fest, avslöjade han den nionde hemligheten för Ivanka och Jakov. Detta hände på novenans första dag. Sedan, samma dag som festen, avslöjade han den åttonde hemligheten för dig. Som de säger, det finns inget att vara glad över. Slutligen för Mary detta år [1983], alltid på samma dag, avslöjade han den nionde hemligheten. Det är intressant att jag deltog i uppenbarelsen både förra året och i år; Jag har märkt hur smärtsamt avslöjandet av hemligheter har påverkat dig båda gångerna. Förra året på Ivanka och i år på Maria. Jag har redan sagt på annat håll vad Ivanka svarade mig förra året vid detta tillfälle. Maria svarade mig också på samma sätt i år. Faktum är att när jag på skämt berättade för henne hur det verkade för mig att hon var rädd, svarade hon att jag också skulle ha blivit rädd om jag hade hört vad hon hade hört.
Vicka: Han svarade dig rätt.
Janko: Ja, men jag tycker att det är konstigt att Vår Fru kopplar ihop dessa hemligheter med sin kära semester.
Vicka: Jag har redan sagt att jag inte vet.
Janko: Men det var så det var. Det kan vara så att Gud och Vår Fru vill koppla till denna högtid den renhet som Gud kallar oss till och som vi befläckar med våra synder.
Vicka: Jag säger igen: kanske. Gud och Vår Fru vet vad de gör.
Janko: Okej, Vicka, men jag är inte klar än.
Vicka: Varsågod! Låt oss hoppas att det är det sista! Men glöm inte att Vår Fru vid vissa tillfällen var särskilt glad.
Janko: Det vet jag. Men säg om hon ibland var särskilt ledsen.
Vicka: Jag kommer verkligen inte ihåg det här. Allvarligt ja; men trist...
Janko: Har du någonsin sett Vår Fru gråta?
Vicka: Nej, nej. Jag har aldrig sett henne.
Janko: Maria sa att Vår Fru grät när hon visade sig för henne ensam på gatan. [På den tredje dagen av uppenbarelserna – se kapitel 38].
Vicka: Maria berättade det här också och jag tror henne. Men jag berättar om vad jag personligen såg och upplevde.
Janko: Okej, Vicka. Jag ville verkligen att du skulle berätta för mig på vilket humör du såg henne och du hittade henne. Det här räcker för mig.
Vicka: Under tiden skulle jag berätta det här igen. Den sorgligaste gången jag såg henne var omedelbart i början av uppenbarelserna, i Podbrdo, när man hädat Gud högt. Hon blev riktigt ledsen. Jag har aldrig sett henne så ledsen igen. Hon gick omedelbart, men återvände strax efter.
Janko: Jag är glad att du kom ihåg det också. Vi kan lika gärna sluta så här.
Vicka: Tack gode gud, att ibland har du nog!
Janko: Det är bra; gläds åt detta...