Medjugorje: den visionära berättar visionen om himmel och helvete

Janko: Vicka, du sa en gång till mig, och jag läste det också i en av dina anteckningsböcker, att på Alla själars dag 1981 visade Vår Fru himlen för er visionärer; ni var alla där utom Ivan. Du skrev också att himlen är "vacker på ett outsägligt sätt", med en mängd män och änglar. När du frågade Vår Fru varför hon visade det för dig, skriver du att hon svarade: "För att visa dig hur vackert det kommer att bli för alla dem som förblir trogna mot Gud." Du lade också till att Ivanka såg sin avlidna mamma och en annan kvinna som hon inte kände.
Vicka: Okej. Men vad vill du med detta?
Janko: Ingenting; Det här är okej. Men i ett nötskal är det inledningen till vårt aktuella ämne. Under tiden är jag intresserad av att veta om du också kände igen någon den gången.
Vicka: Nej, nej. Ingen.
Janko: Okej, men som en introduktion till vårt samtal vill jag också påminna dig om detta: fyra dagar senare skrev du att under uppenbarelsen plötsligt försvann Madonnan och helvetet öppnade sig framför dig. Du, Jakov och Maria såg det. Du skrev att det var läskigt; det såg ut som ett eldhav; det var mycket folk där inne. Alla svärtade ut, de såg ut som djävlar. Du uppger att du i mitten såg en blond slampa, med långt hår och horn, och djävlarna attackerade henne från alla håll. Det var bara hemskt.
Vicka: Jaha, varsågod. Jag har beskrivit så gott jag kunnat; men det går inte att beskriva.
Janko: Sa Our Lady då varför hon visade det för dig?
Vicka: Ja, ja; självklart! Han visade det för oss för att visa oss hur det går för dem som faller i det.
Janko: Vår Fru talade väl till dig. Det är något som både du och vi ofta glömmer.
Vicka: Men! Vem kan alltid tänka på dessa saker? Men vi kan inte heller glömma vad vi såg.
Janko: Okej, Vicka. Det här är bara början på det jag skulle vilja prata med dig om. Var tålmodig.
Vicka: Vad ska hända nu, herregud!
Janko: Det handlar alltid om visionen om himmel och helvete.
Vicka: Vilken vision?
Janko: Ungefär vid den tiden tog Vår Fru med dig och Jakov för att se himlen och helvetet.
Vicka: Okej, men jag har redan berättat om det här.
Janko: Det är sant; förutom att jag tog bort det från bandet. Så berätta något nu.
Vicka: I detalj eller kortfattat?
Janko: Så detaljerat du kan.
Vicka: Okej. Det hände ungefär två veckor efter visionen av paradiset, som vi just har pratat om; Jag minns det inte exakt. Jakov och jag åkte till Citluk av någon anledning. Vi kom tillbaka runt tre på eftermiddagen; vi stannade hos oss en stund [hemma hos Vicka] och fortsatte sedan mot Jakovs hus. Jag ville lämna över honom till hans mamma.
Janko: Så vad?
Vicka: Hans mamma hade gått ut någonstans. Genast dök Madonnan upp framför oss; han hälsade oss genom att säga: «Prisad vare Jesus Kristus» och sa att han skulle ta oss till himlen.
Janko: Och du?
Vicka: Vi blev rädda. Jakov började skrika och gråta. Han sa att han inte ville gå eftersom hans mamma bara har honom; så jag borde gå ensam.
Janko: Och Madonnan?
Vicka: Han sa ingenting. Medan vi ännu låg på knä, tog hon oss i handen: mig vid höger och honom vid vänster; hon stod mellan oss med ansiktet vänt mot oss. Och direkt började vi klättra...
Janko: Där inne i huset?
Vicka: Men, var annars? Rakt upp, genom taket. Men huset var borta och vi gick...
Janko: Vart skulle du?
Vicka: Vad vet jag? Jag kände att jag klättrade högt någonstans.
Janko: Var du rädd?
Vicka: Du kan tänka dig. Förutom att det inte ens fanns tid att tänka på det. Snart kom vi till paradiset.
Janko: Såg du jorden då?
Vicka: Men vilket land! Vi hade inte sett henne sedan vi började klättra.
Janko: Och vem sa till dig att det var himlen?
Vicka: Jo, Madonnan; Vem mer kunde berätta för oss?
Janko: Bra, Vicka. Du sa till mig att Vår Fru hade sitt ansikte vänt mot dig när hon tog dig dit upp till himlen. Och då?
Vicka: Medan han visade oss himmel och helvete tittade han där vi tittade. Hur kunde han ha gjort annorlunda?
Janko: Okej. Berätta nu något om detta paradis.
Vicka: Men vad ska jag säga! Du har redan läst och lyssnat på detta. Du kan föreställa dig det bättre än jag. En gång efteråt, när jag läste den heliga skriften på måfå, läste jag i St. Paul att det mänskliga ögat inte har sett något sådant och inte heller har örat hört det. Här berättade St. Paul oss allt.
Janko: Vicka, men jag vill att du beskriver det lite för mig. Varför visade Vår Fru det för dig annars?
Vicka: Jag visste att du inte skulle lämna mig lätt! Nåväl, här är den. För ett tag sedan, när vi pratade om detta, sa vi att det inte går att beskriva. Det här är något underbart och obeskrivligt. Allt är fyllt av ett fantastiskt ljus... av människor... med blommor... med änglar... Allt är fyllt av en outsäglig glädje. Med ett ord, det är så vackert att ditt hjärta stannar när du tittar på det.
Janko: Åh, sådär! Du sa något. Säg mig nu: hur stor verkar den?
Vicka: Vill du verkligen att jag ska berätta för dig? Hur kan jag berätta för dig?
Janko: Jo, som du vet. Till exempel: finns det några gränser? hur är dem? och så vidare.
Vicka: Gränserna? De finns där och de finns inte där. Det är som när man går till stranden; du har säkert varit där. Hur du än vänder dig så finns det inga gränser. Det är på något sätt så här...
Janko: Bra, Vicka. Jag tråkar faktiskt ut dig, men jag skulle vilja fortsätta. Vi kan göra det?
Vicka: Låt oss gå vidare, sedan vi har börjat.
Janko: Okej. Någon sa till mig en gång, hånfullt, att när du pratade lite om himlen sa du att det också finns en dörr. Vad skulle du säga om detta nu?
Vicka: Ja, samma sak sa jag då. Där, där vi var med Madonnan, finns det som en tunnel, något som liknar en dörr, och bredvid den finns en man. Vår Fru sa till oss att inte vem som helst kan komma in. Även där behöver du ett pass... Alla möter en passage att korsa.
Janko: Okej, Vicka; du är verkligen stark! Det är klart att Vår Fru inte kunde få dig att se paradiset på ett annat sätt än vad du bäst kunde förstå. Snarare, visade han dig något annat då?
Vicka: Tja, jag berättade det här också. Han visade oss också skärselden och helvetet.
Janko: Skärselden först eller helvetet först?
Vicka: Skärselden först.
Janko: Berätta då något om skärselden.
Vicka: Kort sagt, det är så här. Skärselden är ett mörkt, dystert utrymme mellan himmel och helvete. Full av något som aska... Det ser också läskigt ut.
Janko: Och vem sa att det var skärselden?
Vicka: Vår Fru! Vem mer kunde berätta för oss?
Janko: Berättade han om det?
Vicka: Han berättade saker som vi redan borde ha vetat.
Janko: Vad till exempel?
Vicka: Jo, att det här är platsen där själar renas, att man måste be mycket för dem osv.
Janko: Har du sett någon i skärselden?
Vicka: Nej, ingen. Vi hörde inte heller något komma från det.
Janko: Så det ser ut som en stor grav!
Vicka: Något sådant. Dåligt och det är det.
Janko: Så Madonnan tog dig till helvetet?
Vicka: Ja, ja. Jag har redan berättat det här.
Janko: Vill du beskriva det lite för mig?
Vicka: Jo, vi beskrev det redan för ett tag sedan i vår dialog. Eld... djävlar... de fulaste människorna! Alla med horn och svansar. De ser alla ut som djävlar. De lider... Gud bevara oss och det är allt.
Janko: Kände du igen någon där av en slump?
Vicka: Nej, ingen. Förutom att jag såg den där blonda, behornade slampan igen. Hon lider mitt i den elden; och djävlarna runt henne. Hemskt och det är allt.
Janko: Bra, Vicka; vi har redan tänjt ut det lite.
Vicka: Vad kan jag göra? Det räcker aldrig för dig!
Janko: Nåväl, låt oss gå vidare. Efter att ha sett allt detta, vad hände?
Vicka: Vi har återvänt till jorden. Vart skulle vi annars ha tagit vägen?
Janko: Och på vilket sätt?
Vicka: Precis som vi började.
Janko: Höll Madonnan din hand och la dig sedan framför huset?
Vicka: Nej! Han lämnade oss inne i huset, där han hämtade oss!
Janko: Inuti vems hus?
Vicka: Jo, jag sa till dig: om lille Jakov.
Janko: Rakt uppifrån?
Vicka: Rakt ner, in i lille Jakovs kök.
Janko: Var det någon som såg dig när han förde ner dig igen?
Vicka: Nej, ingen. Jakovs mamma var utanför; han letade efter det. [Notera att Jakovs mamma sa att hon först letade efter honom i huset och inte hittade honom.]
Janko: Och Madonnan?
Vicka: Vår Fru tog ner oss, sa hejdå och gick.
Janko: Och du?
Vicka: Vad kan vi göra? Så småningom försökte vi komma tillrätta... Vi lugnade oss snart. Jakov var lite svullen och verkade trött, men han lugnade sig snart också.
Janko: Och du?
Vicka: Jag såg inte mig själv, men jag kom snabbt tillbaka till mig själv.
Janko: Vem såg dig först?
Vicka: Jakovs mamma.
Janko: Och vad sa han till dig?
Vicka: Hon frågade oss var vi gömde oss för hon letade efter oss. Och hon började gråta när hon såg hur Jakov såg ut. Sedan lugnade vi oss på något sätt, hon och vi.
Janko: Sa du något till henne?
Vicka: Självklart! Sen kom några från kvarteret och vi berättade det också.
Janko: Trodde de dig?
Vicka: Ja de trodde det! Man kunde fortfarande se att vi hade upplevt något; något ovanligt.
Janko: Vår Fru förbjöd dig därför inte att berätta det.
Vicka: Han förbjöd oss ​​inte; i själva verket sa han åt oss att berätta det. Varför skulle han annars visa oss?
Janko: Bra, Vicka. Berätta igen hur lång tid det tog.
Vicka: Ungefär tjugo minuter; åtminstone verkar det så för mig.
Janko: Vicka, tack. Du var verkligen tålmodig.
Vicka: Jag har alltid varit med dig!
Janko: Tack för detta också.