Reflektera idag över den dubbla processen med att tillkännage och njuta av Maria i Magnificat

”Min själ förkunnar Herrens storhet; min ande gläds åt Gud, min frälsare.” Lukas 1:46–47

Det finns en gammal fråga som frågar: "Vad kom först, hönan eller ägget?" Tja, kanske är det en urgammal "fråga" eftersom bara Gud vet svaret på hur han skapade världen och alla varelser i den.

Idag ställer denna första vers av vår välsignade moders härliga lovsång, Magnificat, en annan fråga till oss. "Vad kommer först, att prisa Gud eller att glädja sig över honom?" Du kanske aldrig har ställt dig den här frågan, men det är värt att reflektera över både frågan och svaret.

Denna första rad av Marias lovsång identifierar två handlingar som äger rum inom henne. Hon "förkunnar" och "glädjer". Tänk på dessa två inre upplevelser. Frågan kan bäst formuleras så här: Förkunnade Maria Guds storhet för att hon först fylldes av glädje? Eller fylldes hon av glädje för att hon var den första som förkunnade Guds storhet? Kanske är svaret lite av båda, men ordningen på denna vers i den Heliga Skrift antyder att hon först förkunnade och blev fylld av glädje som ett resultat.

Detta är inte bara en filosofisk eller teoretisk reflektion; snarare är det väldigt praktiskt som ger en meningsfull inblick i vårt dagliga liv. Ofta i livet väntar vi på att bli "inspirerade" av Gud innan vi tackar och prisar honom. Vi väntar tills Gud berör oss, fyller oss med en glädjefylld upplevelse, besvarar vår bön och svarar sedan med tacksamhet. Det här är bra. Men varför vänta? Varför vänta med att förkunna Guds storhet?

Ska vi förkunna Guds storhet när det är svårt i livet? Ja, borde vi förkunna Guds storhet när vi inte känner hans närvaro i våra liv? Ja, borde vi förkunna Guds storhet även när vi möter livets tyngsta kors? Säkert.

Tillkännagivandet av Guds storhet bör inte göras endast efter någon kraftfull inspiration eller bönsvar. Det bör inte göras först efter att ha upplevt Guds närhet.Att förkunna Guds storhet är en kärleksplikt och måste alltid göras, varje dag, under alla omständigheter, oavsett vad. Vi förkunnar Guds storhet främst på grund av vem han är. Han är Gud och han är värd allt vårt beröm enbart för detta faktum.

Intressant är dock att valet att förkunna Guds storhet, både i goda tider och i dåliga tider, ofta också leder till upplevelsen av glädje. Det verkar som om Marias ande gläds åt Gud, hennes Frälsare, främst för att hon först hade förkunnat hans storhet. Glädje kommer från att tjäna Gud först, älska Honom och ge Honom äran för hans namn.

Reflektera idag över denna dubbla process av proklamation och glädje. Kungörelsen måste alltid komma först, även om det förefaller oss att det inte finns något att glädjas åt. Men om du kan engagera dig i att förkunna Guds storhet, kommer du plötsligt att finna att du har upptäckt den djupaste orsaken till glädje i livet: Gud själv.

Kära mor, du har valt att förkunna Guds storhet.Du har erkänt hans härliga agerande i ditt liv och i världen och ditt förkunnande av dessa sanningar har fyllt dig med glädje. Be för mig att jag också får försöka förhärliga Gud varje dag oavsett vilka svårigheter eller välsignelser jag får. Må jag härma dig, kära mor, och även dela din fullkomliga glädje. Moder Maria, be för mig. Jesus jag tror på dig.