San Gregorio Magno, dagens helgon för 3 september

(cirka 540 - 12 mars 604)

Historien om San Gregorio Magno
Gregory var prefekt i Rom före 30 års ålder. Efter fem år i ämbetet avgick han, grundade sex kloster på sin sicilianska egendom och blev benediktinermunk i sitt eget hem i Rom.

Gregory utsågs till präst och blev en av påvens sju diakoner och tjänstgjorde i sex år i öst som påvens representant i Konstantinopel. Han återkallades för att bli abbot, men vid 50 års ålder valdes han till påve av prästerskapet och romarna.

Gregory var direkt och beslutsam. Han avskedade ovärdiga präster från ämbetet, förbjöd att ta pengar för många tjänster, tömde påvens skattkammare för att lösa in fångarna från Lombarderna och ta hand om de förföljda judarna och offren för pest och hungersnöd. Han var mycket bekymrad över konvertering av England och skickade 40 munkar från sitt kloster. Han är känd för sin liturgireform och för att stärka respekten för läran. Huruvida han till stor del var ansvarig för att revidera "gregoriansk" sång är kontroversiellt.

Gregory levde i en period av konstant strid med invasionen av Lombarderna och av svåra relationer med öst. När Rom själv attackerades intervjuade han Lombard-kungen.

Hans bok, Pastoral Care, om en biskops uppgifter och kvaliteter, har lästs i århundraden efter hans död. Han beskrev biskopar främst som läkare vars primära uppgifter var predikan och disciplin. I sin jordnära predikning var Gregory skicklig i att tillämpa det dagliga evangeliet på sina lyssnares behov. Gregory kallades ”den stora” och hade en plats med Augustine, Ambrose och Jerome som en av de fyra viktigaste läkarna i västkyrkan.

En anglikansk historiker skrev: ”Det är omöjligt att föreställa sig vad förvirringen, laglösheten, det kaotiska tillståndet under medeltiden skulle ha varit utan det medeltida påvedömet; och av det medeltida påvedömet är den verkliga fadern Gregorius den store “.

reflektion
Gregory nöjde sig med att vara munk, men när han frågades tjänade han gärna kyrkan på andra sätt. Han offrade sina preferenser på många sätt, särskilt när han kallades att vara biskop i Rom. När Gregory väl anlitades i offentlig tjänst ägnade han sig fullt ut åt detta arbete. Gregorys beskrivning av biskoparna som läkare passar väl med påven Franciskus beskrivning av kyrkan som ett ”fältsjukhus”.